Staffan heter jag. Under mina snart 52 år har jag tagit mig fram i livet på många mer eller mindre krångliga sätt. Jag har t.ex. avancerat från att krypa till att via längd- och höjdhoppsansatser ha tagit mig igenom ultramarathonlopp på senare tid.
Men det jag fick uppleva idag var ju ett alldeles fenomenalt extra kul sätt att ta sig fram på! Ett fyrverkeri av strapatser! ”Svinkul!!”….för att citera den inte bara lustiga utan även i övrigt eminenta speakern.
Idag samlades jag och några hundra till förväntansfulla svin på sportfältet i Edsberg i 20 gradig värme och sol. Underbart! Fast å andra sidan, ska jag överhuvudtaget ha någon invändning så var väl det vackra vädret det enda som inte matchade loppets andemening. Men finn tröst…nästa år kan det vara 3 härligt regniga grader och snålblåst:-)
Det vackra vädret kompenserades dock med besked av den drygt 9 km långa riktigt häftigt utmanande banan. En spännande regel med Vildsvinet är att banan är hemlig för oss löpare ända fram till start.
Den visade sig vara vara mycket varierad…väldigt mycket. Efter det stora startfältet med mysigt gräs var även den första kilometern lömskt snäll längs ett vanligt skogsspår tills vi hastigt visades av spåret och ner i ett gyttjekärr. Torr som jag var sa instinkten först att försöka komma över någorlunda torr – men glöm det! Med gyttja till vaderna och plaskblöta skor var nu ribban satt och loppet började suga krafter. Kuperad obanad terräng avlöstes av plattare partier innan vi åter närmade oss någonting spännande – plötsligt försvann mina medlöpare ner i ett brett dike framför mig – och jag skrattade faktiskt rakt ut innan jag själv med ett plums försvann ner till midjan. Nu hade vi bytt svettlukten mot en härlig odör av dyvatten:-)
Ett återkommande kul inslag längs hela banan var att medans vi torkade upp en smula mellan de blöta strapatserna bjöds det på en hel del teknisk löpning. Vi sprang på riktigt små stigar med mycket rötter och stenar och genom helt obanad terräng där den tydliga snittslingen av banan ändå gav utrymme för en del snabba vägval. Det var samtidigt från och till rejält kuperat som ställde krav på både lungor uppför och kvicka tankar nedför för att hålla rätt på var fötterna hamnade.
Precis när den nya odören börjat lägga sig var det dock dax att spä på den varan genom ytterligare ett vad genom midjedjupt dyvatten. Men – därefter var banläggarna riktigt omtänksamma. Vi slussades nämligen ut mot Rösjöns badplats där vi till vår egen och några solbadgästers förvåning sprang ut på bryggorna och tillbaka till fast mark igen genom att skutta i det kalla (”8 gradiga”, ropade ansvarig funktionär glatt!) vattnet till midjan och vada ett 30-tal meter. Befriade från dyångor men något kylda kunde nu alla svin galoppera vidare. Och det var inga problem att få upp värmen igen för de som ville – samma banstruktur som innan rengöringen fortsatte.
Någonstans runt 7 km bjöds vi faktiskt även på en sträcka med fin mjuk bred slät stig. Här fanns lite tid till återhämtning, vilket faktiskt också var ett mycket tydligt och uppskattat återkommande inslag, kortare partier med möjlighet till att få ner pulsen. På väg mot banans Grande Finale (som vi faktiskt ”förvarnats” en smula för av speakern vid start) sprang vi ut på ett stort till synes oförargligt gärde men där slussades vi ner i ett vaddjupt långt dike som vi plaskade i ett 50-tal meter. En lustig detalj med diket var att det hade en korsning med ett annat dike och just där gick det att försvinna ner betydligt djupare – tro mig!
Sen kom det med en kilometer kvar – La Grande Finale! – Väsjöbacken – ca 300 meter med en stigning på ca 80 meter. Jag hade bestämt mig för att inte gå uppför och det gjorde jag inte heller men att säga att jag sprang vore nog en smula överdrivet på gränsen till ljug – snarare ”icke-gick” jag. Och jag lovar – har ni inte hört hur era lungor låter tidigare och känt hur hjärtat försöker hoppa ut genom revbenen – ja då finns här chansen! För Väsjöbacken vågar jag tro att kommande års vildsvin också ska få smaka på:-) Och, som om det inte var nog med att ta sig till toppen av backen skulle vi nerför hela igen via en ännu brantare sida. Den som provat på utförslöpning med utmattade eller mjölksyrestinna ben vet vad det handlar om – det var en riktig utmaning för benen såklart men kanske främst för den trötta hjärnan att disponera fart, steg och isättningar så att jag kom ner helskinnad. Efter en mindre stigning där vi faktiskt kunde välja att springa några meter över resterna av vintern – en snöfläck! – var det bara den härliga spurten kvar. Och den var just härlig! En mjuk utförslöpa in på det frodigt gröna sportfältet och det hägrande målet 100 meter längre fram. Nu flög jag fram! … om ni frågar mig:-)…till hejjarop från publik och en entusiastisk speaker!
Min tanke efter att ha pustat ut efter målgång var – Varför göra det enkelt när det är så galet skoj att göra det svårt?
Vildsvinet ska inte bara läsas om – vill man, som jag, avancera i livet och ta sig fram på ett skojigare sätt skall Vildsvinet definitivt upplevas!
Och nästa år är det en ny okänd bana…. 🙂
Slutligen – Ett STORT TACK till alla inblandade funktionärer för en riktigt häftig upplevelse och för att ni skapat ett lopp där jag är övertygad om att vi svin kommer yngla av oss rejält till kommande års grisfester!
