På friidrott.se kunde vi den 19 november läsa om Cecilia Instebö under ovanstående rubrik. Exklusivt för oss i Tureberg har nu Cecilia skickat nedanstående hälsning:För de flesta av er så är jag nog ett okänt namn, men jag tränade och tävlade i medeldistans för klubben åren 2005 och 2006. När jag efter en hyfsad säsong ’06 drabbades av ett gäng olika skador så tvingades jag lägga löpningen på is. Det uppehållet varade i fyra år. Men våren 2011 började jag studera vid Santa Barbara City College i södra Californien, och efter mycket övervägande så bestämde jag mig för att gå med i skolans friidrottslag. Det kan vara ett av de bästa besluten jag har tagit. Inte så mycket för vad jag har presterat resultat-mässigt, utan mer för alla otroliga människor som jag haft möjligheten att träffa och lära känna och alla fantastiska upplevelser som jag fått ta del av. College-idrott är speciell och jag är väldigt glad att jag får ta del av och lära mig från mina egna erfarenheter som en student-athlete i detta ”komplicerade” system.
Jag har haft väldigt mycket skadeproblem även här, och mina bansäsonger har inte direkt varit något att skryta med; mycket på grund av mina dåliga förutsättningar att kunna träna obehindrat. Terräng-säsongerna har däremot fungerat mycket bättre med min skador, och min första säsong (hösten 2011) gick skapligt bra, jag slutade på 33:e plats på den 5 kilometer långa banan vid California Community College State Championships. Det var dock först hösten 2012 som saker och ting verkligen föll på plats i min löpning. Fysiskt och psykiskt var jag mycket starkare den säsongen – det mentala har alltid varit en svaghet hos mig. Detta i sin tur ledde till en rejäl förbättring av det personliga rekordet (från 19.27 till 18.14) på 5 kilometer samt en förbättring från 33:e plats till 2:a vid State Championships. Mina resultat drog till sig några förfrågningar från olika fyraåriga college att komma och tävla samt fortsätta min utbildning vid deras skola. Möjligheten att få fortsätta mina studier och löpningen här i USA är förstås något som jag är oerhört tacksam för.
Det kändes som ett naturligt val (även om jag inte insåg det först) att välja en skola i Montana. Efter två år var jag redo att lämna Californien, och efter många samtal med coachen på Carroll College i Montanas huvudstad, Helena, så bestämde jag till slut att det var där jag ville gå. En av de största fördelarna, som jag ser det, är den höga höjden som skolan ligger på. Som en långdistanslöpare så är jag naturligtvis sugen på att testa höghöjdsträning, framförallt för att se hur stor skillnad det gör när jag väl kommer ner till havsnivå igen. Att klimatet (kalla vintrar!!) påminner om vädret som jag är van vid hemma var också en bidragande orsak. Även om jag var lite tveksam först (jag har ju trots allt blivit van vid värmen i Californien) så insåg jag att jag nog faktiskt saknade snön och kylan lite. Det var kanske bara hemlängtan som talade.
Beslutet att flytta till Montana togs väldigt fort då jag ville börja skolan redan nästkommande termin men fortfarande var fokuserad på avsluta min dåvarande terrängssäong. Att beslutet blev så hastigt gjorde mig väldigt nervös, och jag tvivlade mycket på om jag verkligen hade valt rätt. De sista veckorna i Santa Barbara var därför en aning nagelbitande och huvudet hade nog redan flyttat norrut långt innan kroppen faktiskt följde efter.
Men nu när jag sitter i mitt rum på Carroll College kan jag inte vara lyckligare. Jag har redan träffat några helt underbara medlemmar från friidrottslaget som jag kommer att spendera de närmsta åren med. Känslan av samhörighet är det jag gillar mest med college-idrott. Hur fånigt det än må låta så blir laget verkligen som en stor familj. Vi spenderar timme efter timme varje dag tillsammans, och på helgerna är det oftast tävlingar där alla hejjar och stöttar varandra, följt av en lång, gemensam, bussresa tillbaka till skolan. Det är en av de största skillnaderna som jag ser mellan idrotten här på College-nivå och idrotten i föreningar hemma. Jag har aldrig haft den familjekänslan på samma vis i Sverige. Där har alla sina separata liv utanför friidrotten medan det här blir mycket mer av en livsstil. Speciellt om man, som jag kommer att göra den här terminen, bor på Campus tillsammans med de andra idrottarna. För någon som har lämnat familj samt vänner hemma och ensam flyttat till andra sidan jorden, så värderas den känslan av samhörighet otroligt mycket.
Nu blev det ett långt brev, men vad jag försöker säga och rekommendera är att om ni någon gång får möjligheten att åka till USA och tävla på College-nivå, just do it. Ni kommer definitivt inte att ångra det. 🙂
Lycka till med inomhussäsongen!
//Cecilia Instebö