Linnea Larsson Huusko mitt i rotationen. Foto: Privat
I våras satte hon personbästa i norra Texas. Efter att ha vilat upp sig på svensk mark vill Linnea Larsson Huusko, 20, vidare med sin slägga.
– Jag hade hoppats att jag skulle persa mig mer. Det är klart jag hade velat kasta längre den här våren, säger hon.
Linnea Huusko försöker smälta sina många intryck från studietiden. Två terminer vid North Texas University, precis norr om Dallas. Det blev studier i matematik kombinerat med träning och tävlande. En stor skillnad mellan att träna i USA och i Sverige, förklarar hon, ligger i tränarnas resurser. De har mer tid och specialkompetens som de kan erbjuda sina elever.
– I USA är du ju anställd på heltid som tränare och då har du ju krav på utbildning inom träningslära och sådant. Jag tror att Sverige, som har många hobbytränare, saknar en del kunskap om skadeförebyggande och hur man lägger upp träningen optimalt.
Hon håller själv på att återhämta sig efter en två år gammal knäskada, som gör att hon inte kan träna andra kastgrenar såsom diskus. Det var faktiskt just en skada som delvis tvingade henne in i nischen som kastare.
– När jag var 12-13 och började med friidrott skulle jag bli häcklöpare. Sen fick jag benhinneinflammation, en skada i smalbenet, som gör att det gör ont att springa. Då började jag fundera vad man annars kunde göra inom friidrott, där man inte springer, och det enda som finns, typ, är att kasta. Så vi gjorde det medan jag var skadad, sen upptäckte jag att jag var bra på det och jag tyckte det var ganska roligt.
– Jag förstår inte hur många inom världseliten kan träna så mycket utan att skada sig. Skadan finns där hela tiden, jag undviker knäböj om det går men jag kör på.
Idag ligger personbästat på 52,60 meter. Det satte hon i Austin, Texas i år. Trots det är hon inte riktigt nöjd med sin prestation.
– Det är klart jag hade velat kasta längre den här våren. Jag hade hoppats att jag skulle persa med mer, men jag har ändå höjt mitt genomsnitt jättemycket jämfört med förra sommaren. Så även om inte det personliga rekordet är så mycket bättre som jag hade velat, är ändå lägstanivån mycket högre.
Att kasta slägga när man är frustrerad hjälper inte.
– Du måste vara avslappnad både i armarna och i axlarna och det är nog frustrerande ibland. Det intuitiva är ju att om du vill kasta längre, då ska du ta i. Men om du tar i, då funkar inte tekniken. Så det är hela tiden en kamp, både på träning och tävling, mellan att du måste ta det lugnt, fokusera och vara avslappnad. Det är då det går som bäst, förklarar 20-åringen.
Friidrott, särskilt kastgrenarna, är en vänskaplig sport. Man är vänner snarare än motståndare. När Linnea blickar framåt mot ungdoms-SM i augusti har hon stöd från klubbkompisarna Emma Thor och Hanna Mårtensson.
– Jag har tagit ett uppehåll nu, för jag har tävlat så mycket borta i USA. Men sen är det ju junior-SM i mitten på augusti, det är ju årets stora mål liksom. Sen får vi se, det är min tränare som brukar hitta tävlingar åt mig.
Det har precis kastats nytt svenskt rekord i slägga. Den här gången var det Ida Storm som drog iväg till 71,52. Ett rekord som kanske gör att fler får upp ögonen för en rätt liten gren inom svensk friidrott.
– Man märker mest är att folk inte vet vad slägga är. Om jag säger att jag kastar slägga tror många att det är kulstötning, säger Linnea.
Ernst Rydén
Reportagekursen, Jakobsbergs folkhögskola