”Det fina med friidrott är att man alltid har sig själv att tävla emot”

Jennie Hurkmans är en av de mest erfarna atleterna i Turebergs friidrottsklubb med flera medaljer i ryggsäcken. Nu har hon lämnat sjukampen bakom sig och fokuserar på 800 meter.

Det är lördag eftermiddag och SAYO 2016 har pågått i två dagar. Jennie Hurkmans är missnöjd med dagens tävling. Hon tycker att hon är för mesig.

‒ När man springer två varv så är det jobbigt i princip hela tiden. Man får aldrig bli bekväm, för då rinner sekunderna iväg. Det är så pass små marginaler. Jag känner att jag blir lite bekväm och avvaktar, och så har man sprungit 100 meter till, och sen är det bara 200 meter kvar och så spurtar man… men då har man hunnit tappa en sekund eller två, säger Jennie Hurkmans.

Jennie Hurkmans har varit med i Turebergs friidrottsklubb under hela sin karriär, förutom en kort avstickare till IFK Lidingö. Hon har tagit sex medaljer i Svenska mästerskap: brons, silver och guld i sjukamp samt brons och silver i 400 meter stafett. Till vardags jobbar hon på Miljöförvaltingen. Hon är meteorolog i grunden med en master i miljövetenskap. Efter en skada i foten för tre år sedan satsar hon numera helt på på 800 meter. Löpning har alltid varit en favoritgren.

‒  Det är ett skönt sätt att röra sig på. Jag tycker om att kunna kämpa sig igenom någonting, att kunna fajtas. Det går inte i teknikgrenar på samma sätt. Om du ska hoppa höjdhopp till exempel kan du inte kämpa dig över ribban. Och i spjutkastning blir det inte bra om man tar i för mycket, säger Jennie Hurkmans.

Det är få som fortsätter att tävla så länge som Jennie Hurkmans har gjort. Med sina 32 år är hon bara tre år ifrån att bli veteran. På nationell nivå slutar de flesta i 20-årsåldern. Själv har hon inte tappat vare sig lusten eller motivationen ännu.

‒  Den här känslan man får när man har gjort en bra prestation, ett bra träningspass, jag kan inte hitta den någon annanstans i vardagen, säger Jennie Hurkmans.

Självklart krävs det tävlingsinstinkt också.

‒  Man måste bli arg när det går dåligt och glad när det går bra, och sen måste man släppa det. Om man inte bryr sig om resultatet kan man hålla på med något annat.

Som barn sprang hon terränglopp och kom så småningom in på friidrott. Jennie är kritisk till hur utvecklingen ser ut inom idrotten. Elitsatsningar kryper ner i åldrarna. Hon upplever att träningen var mer lekfull när hon var liten.

‒  Jag fick mina första spikskor när jag var 13-14 år, men nu har varenda sjuåring spikskor och åttaåringarna kör intervallträning. Det är nog därför många slutar tidigt, för att man har kört för hårt. Om man kör seniorträning när man är tolv finns det inte så mycket mer att ta av sen, säger Jennie Hurkmans.

En stor del av idrottandet handlar om att kunna hantera motgångar. Jennie säger att många slutar för att de inte klarar av att hantera pressen de sätter på sig själva. Själv försöker hon fokusera på det positiva även när det inte går som hon önskar.

‒  När jag körde sjukamp var det så många grenar, och då var det alltid någon gren som gick bra. Det handlar nog också om personlighet och vad man har för folk omkring sig, att man har en tränare som tror på en och träningskompisar som peppar. Det sociala skyddsnätet. Man kan ju prata med mentala coacher, men jag har aldrig behövt det, säger Jennie Hurkmans.

I sommar väntar tävlingar runtom i landet och SM på hemmaarenan i Tureberg.Om den här säsongen går bra vill hon göra en säsong till, för att ta igen tiden hon förlorat på grund av skador. Sedan vill hon skaffa barn. Några planer på att fortsätta som veteran har hon inte.

– Jag gillar att utmana mig själv och se hur bra jag kan bli. Drivkraften är att springa på bättre och bättre tider, annars får det vara. Man kan inte räkna med att man springer på samma tider som nu när man är 45 år. Sen kanske jag springer Stockholm maraton och sådana tävlingar för att jag tycker att det är kul att springa, men inte arenatävlingar, säger Jennie Hurkmans.

Natalie Högström
Reportagekursen på Jakobsbergs folkhögskola